I jobbet 
Fråga psykologen
Ställ din fråga till leg. psykolog Anne Grefberg om du är ledare eller anställd och vill ha råd om exempelvis din karriärutveckling, relationer på jobbet, stress, kombinationen jobb och familj, motivation och arbetsglädje.
Vi kan inte garantera svar, men om du får ett som vi publicerar så får du ett meddelande om det. Frågan och svaret publiceras här.
Fråga
Hur jobbar psykologer med stress?
Hejsan!
Jag håller på med ett skolarbete och skulle uppskatta om du kunde svara på denna fråga.
Jag undrar hur man som psykolog arbetar för att komma tillrätta med negativ stress och utbrändhet?
Tack så jättemycket!
Mvh Filli
Svar
Hej!
En psykolog arbetar med olika metoder och infallsvinklar. Det jag kan säga något om, är hur psykologer med KBT-inriktning arbetar med stressproblem.
Man utreder först hur personens tillvaro ser ut, hur mycket stress, vad som är de s k stressorer i personens liv, jobbet, hemmet, barn, äldre föräldrar, krav till sig själv osv. Sen gör man en beteendeanalys av vilka beteenden som påverkar personen negativt och vilka som påverkar positivt.
Sen utarbetar man en åtgärdsplan som går ut på att förstärka de beteenden som är bra för balans i stress, och reducera de som ökar stress. Klienten lär sig om hur kroppen fungerar, hur stress påverkar, hur tanken kan vara stressande eller avslappande osv. Man kan jobba med avslappning, mindfullness och rena beteendeförändringar.
När man har reducerat klientens dagliga stresspåslag till en acceptabel nivå, börjar man jobba med vidmakthållande av den mer positiva trenden, och med återfallsprevention. Många klienter behöver komma på återbesök lite då och då för att inte falla tillbaka till gamla "synder", och för att få lite påfyllning av kunskap och peppning.
Hoppas du får en bra bild av hur psykologer jobbar med stress.
Lycka till med skoluppgiften!
Hälsningar,
/Anne
0709610188 – Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
Fråga
Frihetskänslan gör det svårt att arbeta
Hej.
Jag har ett problem som påverkar mej starkt och som jag aldrig kunnat reda ut.
Jag har en sådan stark frihetskänsla så jag har svårt att arbeta! Jag har oerhört svårt för att någon/något annat ska äga min tid och bestämma när och var jag ska göra saker. Jag är en väldigt aktiv och energisk människa, långt ifrån lat, men jag vill äga mitt eget liv! Det är inte bara en önskan, det ger mej ångest att inte få äga mitt liv. Jag önskar jag hade en bra idé till egen firma som jag kunde sköta hemifrån, men jag letat o funderat i åratal och inventerat mina kunskaper och intressen, utan att komma på något. Jag kan inte jobba heltid och nu har jag ett deltidsjobb men det är inte flexibelt alls och jag lider av det och av att det ger för lite pengar. Jag vill inte känna såhär, önskar jag kunde "finna mej" som de flesta gör men min känsla är för stark. Jag har känt såhär sedan jag var barn, ville inte gå i skolan förrän jag kunde gå på universitetet och fick bestämma mycket själv över min tid. Jag är intelligent o ch har inget problem med att fokusera, sköter jobbet bra. Lite taskigt självförtroende men jag tror inte det har med saken att göra. Vore jätteglad för din synpunkt, terapeuter och coacher jag gått till har inte haft några direkta idéer.
Lisa
Svar
Hej!
Du verkar vara en mycket självständig och viljestark person, och lider när du är beroende av andra och inte får använda dina styrkor - som exempelvis en stark vilja. Om vi människor inte använder våra styrkor och begåvningar, blir vi frustrerade och missnöjda. Det verkar vara det som har hänt dig, och eftersom du har tryckt ned din självständighet sen skolåren är det svårare att på egen hand hitta en utväg som passar dig.
Det är många som skapar "etiketter" på problem, där etiketten blir en del av problemet - inte en del av lösningen. I ditt fall tänker jag att din definition av frustrationen är "stark frihetskänsla", vilket gör dig mer frustrerad eftersom du då känner dig ofri. Om du hellre tänker mer flexibelt på det som frustrerar dig, så kan du kanske se att det finns en massa positivt i detta som du faktiskt kan utnyttja i det liv du har idag. Du säger att du inte äger ditt liv, vilket ju inte stämmer. Det är ett exempel på att du tänker för begränsande, och det ökar på din frustration.
Så mitt råd är att på kort sikt se styrkorna i din självständighet och viljestyrka, och nyttja dom positivt i ditt liv och jobb. På lång sikt kan kan tycka att du faktiskt ska ta slag i saken och börja köra ett eget företag lite mer på hobbybasis först och se vad det ger. Jag är säker på att när du börjar tänka mindre negativt om din självständighet, kommer din stress lägga sig och du får förutsättningar för att vara kreativ och hitta en rolig affärsidé. Det viktiga många gånger är att börja, sen kommer du efter hand att modifiera din idé till en långsiktig bärkraftig firma.
Med vänliga hälsningar
/Anne
Leg Psykolog
0709610188 –
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
Fråga
Kollegan är mytoman
Hej,
Jag har en kollega. Han är drygt 40. Det största problemet med honom är att han ljuger hela tiden. Han ljuger inte bara om saker som för att t.e.x. skydda sig själv om han glömt något eller gjort fel eller så utan han ljuger om allt. Allt.
I förra veckan åt vi lunch några stycken och han var med. När vi kom tillbaka till jobbet frågade en annan som inte varit med vad vi ätit och vi visste ju att mytomanen ätit fiskgryta och ändå svarade han köttbullar. Sådana smågrejer är det hela tiden. Man skulle kanske kunna tro att han glömmer eller bara säger fel men så är det inte för han har järnkoll på allt annat hela tiden.
Han har till och med ljugit om vad hans fru heter och jag tror att han sagt fem olika namn till folk på jobbet. Inte för det är så viktigt, men som exempel.
Ibland kan vi ju garva åt det här men ibland är det ju också allvarligt. Han har inte direkt någon kontakt med kunderna men det är ju ändå lite besvärligt med en människa som alltid ljuger. Eller som en kollega sa häromdagen "Om han säger att han ljuger, talar han då sanning och om han säger at han talar sanning, ljuger han då?"
Det vore ju lite intressant att veta varför han ljuger så här men mest så skulle jag vilja ha lite tips på hur man kan hantera det.
Tack för det!
Herr Nilsson
Svar
Hej Herr Nilsson!
Det är alltid en svår fråga varför folk gör som de gör. Det brukar ju vara en massa faktorer som samverkar, och svårt att reda ut. Om man ljuger på den nivån som din kollega gör, verkar det mer vara en vana än att han vill skönmåla sig själv. Det är ju inte bättre att äta köttbuller än fiskgryta, eller finare med en fru som heter Anna än Margareta.
Han har säkerligen börjat småljuga i unga år, och bara fortsatt eftersom ingen riktigt har stoppat honom. Om han ljuger om konkreta arbetsrelaterade saker, kan man ju på ett omsorgsfullt sätt rätta honom – för att undvika problem längre fram.
Jag tänker att han inte ljuger för att vara dum eller svår, men mer av vana – som en annan kan bita på naglarna eller tvinna håret mellan fingrarna. Han borde ta tag i detta, för det gör honom som du beskriver lite socialt svår att hantera. Men sannolikt har han inte själv riktigt koll på hur ni uppfattar honom och hans ljugande.
Om man vill göra något åt det, tycker jag att du eller en annan empatisk person på jobbet kan ha ett samtal med honom där ni förklarar att ni gillar honom, men att han så ofta friserar sanningen så att det blir svårt att förhålla sig till honom. Be om tillåtelse att markera varje gång han ljuger, för att han kan få möjlighet att ändra det han har sagt.
Det är svårt att ändra vanor som sitter hårt, och han behöver nog mycket uppmuntran och positiv peppning för att lyckas. Om ni som kolleger vill ge honom den tid och energi det tar att hjälpa honom med detta, är ni världens bästa! Men viktigast av allt är att han måste vilja jobba med detta själv, och ger er mandat att stötta.
Så – först prata med honom mjukt så att han känner att ni vill hjälpa och inte kritisera, se till att han har en förståelse av problemet och en motivation att lösa det genom att bli mer socialt med i gänget.
Lycka till!
Hälsningar
/Anne
Leg Psykolog
0709610188 –
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
Fråga
Varför gör han inte klart jobbet?
Hej!
Vilken supergrej att man kan fråga dig så nu ska jag passa på med ett problem jag inte lyckas lösa.
Så här är det: Jag är chef över en grupp på åtta personer. Det fungerar bra med det mesta utom med en medarbetare. Han är egentligen väldigt kunnig och ambitiös så det kan man inte klaga på. Man kan säga att han har egna projekt där han ska kartlägga en sak, hitta en lösning och sedan se till att den blir utförd. Han gör allt jättebra och redovisar alltid väl genomtänkta förslag och bra lösningar. Alltså är det inte så att någon kritiserar honom eller ger honom bakläxa eller så. Men sedan kommer alltid problemet. Precis liksom innan målsnöret så kroknar han helt och gör inte färdigt saker. Det är som om någon skulle måla färdigt en tavla men sedan inte sätta dit signaturen.
När jag frågar varför så har han inget svar men säger alltid att han ska skärpa sig och mer än så kommer vi just inte i våra samtal. Jag har frågat om allt möjligt, hållit dörren vidöppen för att kritisera mig som chef ett antal gånger men han svarar bara att det inte är ett problem och jag kan inte tänka mig det för jag kan inte komma på vad det skulle vara heller.
Så nästan alltid måste jag eller någon annan ta hans projekt över mållinjen. Jag har frågat också om det inte stör honom och det gör det delvis därför att han ju egentligen självklart vill slutföra sina uppdrag men å andra sidan är han nöjd med att någon annan tar över så att han slipper det där sista.
För oss andra blir det ju problem på så sätt att vi ju har egna saker att göra. Andra kan ha egna projekt som kräver fullt av dem men måste ändå ta på sig att göra färdigt hans. De övriga medarbetarna är väl egentligen mer irriterade på saken än vad jag är. På senare tid har jag försökt ta så mycket av det här som möjligt för att det i alla fall inte ska drabba de andra och för att undvika att det blir dålig stämning mellan honom och de andra. Ändå har det blivit lite så.
Kan säga att jag vänt och vridigt på detta själv, tillsammans med den här duktiga medarbetaren, med personalchefen och ett par andra personer jag känner men ingen kan förstå varför det är så här och än mindre lista ut vad jag kan göra åt det. Om det går. Det känns som att jag provat allt eller i alla fall allt jag kan komma på. Som du nog förstår vill jag verkligen, verkligen hitta en lösning, för allas skull, men kanske framförallt för den här medarbetarens skull.
Mycket tacksam på förhand för svar!
Den bekymrade chefen
Svar
Hej Den bekymrade chefen!
Medarbetare som inte presterar som förväntat är ett problem som många ledare möter varje dag. Det ställer stora krav på ledarskapet att vända en negativ prestationsspiral till en positiv. Jag tycker du i din medarbetare har en riktig utmaning! Du har försökt med många olika åtgärder, utan resultat – vilket bara ökar din, hans och övrigas frustration.
Om du tänker om situationen till uppfostran av barn: Du har ett barn som inte får de betyg som ni har som målsättning, och du vet att barnet underpresterar. Hur får du barnet att ge järnet med skolarbetet? Forskningen visar att barn som får ”positiv förstärkning” ökar sina prestationer mer än barn som får tjat och skäll. De fleste barn lär sig bara mer ”undvikande” av att få negativa omdömen – och smiter mer från sitt ansvar. Till slut sitter du och gör läxan...
Som du säkert förstår, tänker jag att ni har kommit in i en återvändsgränd med medarbetaren. Han undviker vissa saker som är jobbigt, du ställer krav och visar missnöje direkt eller indirekt – och han får skuldkänslor och undviker än mer. Här ställs det stora krav till dig som ledare på att vända trenden till något mer positivt, som både du och medarbetaren får energi av.
Se medarbetarens förtjänster mer än brister – fokusera på dessa, och fråga vad han behöver hjälp med för att ta projekten in i kaklet. Prata på ett icke-dömande sätt, lösningsorienterat i stället för problemorienterad. Ni kan tillsammans göra en handlingsplan där ansvaret för de olika biterna är tydligt definierade. Att du tar på dig hans ansvarsområden, bidrar tyvärr inte till lösning – bara till mer undvikande. Då kan han smita, han kan låta bli att fullföra – därför att någon annan kommer och räddar dagen.
Mitt råd till dig är att bli tydlig, lösningsorienterad och fokusera på medarbetarens förtjänster – samt sätta upp en konkret plan för hur hans prestationer kan bli bättre och när du förväntar dig resultat.
Detta är inte enkelt, men tyvärr nödvändigt. Du kommer att växa som ledare genom att du på ett strukturerat och tydligt sätt stödjer din medarbetare i att lösa sina uppgifter – istället för att bara göra det själv.
Detta är en jättebra chans för er båda att växa i era roller! När du ser att din medarbetare börjar gå åt rätt håll, är det även centralt att du uppmärksammar det – med beröm eller annan typ av belöning.
Lycka till!
Hälsningar
/Anne Grefberg
Legitimerad psykolog, ledarskapskonsult och coach
Fråga
Hur hantera sorg på jobbet?
Hej,
Jag driver ett företag med cirka 30 anställda. De flesta har jobbat här i många år och som du säkert förstår blir relationerna ganska nära och familjeaktiga i ett sådant företag.
En av våra kollegor (en av mina anställda) har drabbats av en obotlig sjukdom och bara det är jättejobbigt för oss alla. Nu vet vi också att det inte kommer att gå bra utan den här personen kommer inte att överleva denna svåra sjukdom.
Jag känner att min roll är svår här för jag ska både vara chef och vän och människa och allt på samma gång i en knepig balansgång. Jag måste både vara den starke men ändå vara med i känslorna om du förstår hur jag menar. Det känns oerhört svårt och nu är det nästan så att jag vill undvika detta för jag vet inte hur jag ska hantera det och jag är så rädd för att göra något fel.
Nu känner jag att jag vill ha hjälp både för mig som chef här och för personalen. Den som är sjuk får ju hjälp på annat sätt. Har du några tips på hur jag kan hantera en sådan här situation på ett bra sätt eller vad för typ av hjälp jag kan skaffa och vart jag vänder mig i så fall. Om det är något man måste betala för så är det inga problem.
Hälsningar
En förtvivlad chef
Svar
Hej Förtvivlad chef!
Tycker du beskriver en mycket svår situation, där alla går igenom en kris i och med en kollegas sjukdom och du känner ansvar för att styra alla genom krisen samtidigt som ju bolagets uppgifter måste göras.
Det är en svår balansgång att vara dels relationsorienterad för att klara personalens och din egen krisreaktion, samtidigt som du måste vara uppgiftsorienterad för att inte drunkna i känslor. Det verkar som du brottas med detta, men ändå lyckas bättre än du ger dig själv kred för.
När vi människor är i kris, blir det ofta så att vi är rädda för att göra fel. Men det behöver du inte vara. Du har en historik med dessa personer, gjort en god investering i relationerna på jobbet så det finns marginaler för dig att inte alltid säga och göra hundra procent rätt. Dina kolleger kommer inte heller att evaluera dina handlingar som rätta eller felaktiga i denna situationen. Så agera som en sann människa, så kan det inte bli fel.
Att ta hjälp utifrån i en svår situation tycker ju jag alltid är bra. Du får ett stöd från en person som inte har samma känslomässiga involvering som du, och som kan hjälpa dig att bedömma situationen och hur den ska hanteras så du blir säkrare i din roll. Det är inte alls så att det behöver vara några stora insatser, jag tror ni har resurser att klara detta bra i grunden.
Kontakta mig gärna om du vill bolla vidare, min mailadress är
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
.
Lycka till!
Hälsningar
/Anne
Fråga
Diagnoser
Konstig fråga kanske men jag har tänkt på det här. Numera snackas det väldigt mycket om diagnoser som folk har. Mest är det väl barn man snackar om men även vuxna att de har adhd och sådant. Har tänkt ibland jag också på att somliga kanske har någon störning och funderat kring om de man tycker är lite korkade omöjliga och annorlunda faktiskt har något sådant. Om man tar folk som inte kan komma i tid och som alltid hamnar i konflikter och som har svårt att koncentrera sig eller fatta och så t.ex. Om de har någon sjukdom så är det kanske inte så lätt och hjälper väl inte att man blir arg på dem men jag undrar hur vanligt det här är och hur man ska veta och hur mycket man ska liksom tänka sig att det är så och ha någon slags överseende. Om det går att svara något vettigt på frågan.
Svar
Hej!
Många anser att vi psykologer och läkare överdiagnostiserar - att vi ger diagnoser till för många för lätt idag. Det är det nog mycket i, diagnoser är för de allra flesta en allvarlig sak som för mycket med sig av stigmatisering och utanförskap - men även gemenskap med andra som har motsvarande utmaningar som en själv.
Dock är det även en stor underdiagnostisering i samhället, där man ser att många kunde ha nytta av att få behandling och stöd för att fungera bättre på jobbet och socialt.
Det är svårt att säga om de personer du har mött och upplevd som obehagliga eller svåra att hantera på olika sätt borde haft - eller rent ut av har - en diagnos. Men risken finns, och underdiagnostisering för med sig stort lidande för personen själv men även för månniskor runt om kring.
Jag tycker det är viktigt att skilja mellan vilja och förmåga när man retar sig på någon. Om man inte har förmåga att till exempel fokusera - som om man har ADHD/ADD - hjälper det liksom inte att man blir förbannad eller irriterad på personen. Kritik och annan negativ feedback ökar stress och förvärrar problemet. Men om det är viljan det är brist på, måste man heller se om feedback och tillrättavisningar är vägen att gå.
Hoppas du tycker att du fått lite svar på din fråga, som jag tycker var mycket bra och verkligen relevant! Det sägs att 20-25% av alla har något psykisk problem som kan diagnostiseras under livstiden, kanske än flera, vilket gör det fullständigt omöjligt för oss att undvika hamna i olika utmaningar som rör sig i gränslandet mellan "sjukt och friskt".
Hälsningar
/Anne
Fråga
Hur får man stopp på skvallret?
I våras började jag på ett nytt jobb efter nästan tio år på samma ställe och jag är snart femtio, så jag har varit med i arbetslivet ganska länge. Ganska snabbt upptäckte jag att folk i företaget skvallrar och snackar mycket skit om och till varandra. På alla ställen har det väl pratats en hel del strunt och det är väl inte så farligt men här är det så mycket skitprat att det är obehagligt. Jag har hört så mycket saker som chockerat mig att jag nästan slutat bli chockerad, men ändå reagerar jag över det här.
Byta jobb vore ju något men det är inte så enkelt ens i goda tider och det har vi ju inte nu så nu är det förmodligen ännu värre. Dessutom är det ett jobb jag verkligen vill ha om man bara ser till arbetsuppgifterna och så.
Skvallret handlar om alla personer. Inte bara kollegor och löst folk utan även om kunder och andra mer professionella kontakter. En säljare kan sitta med en kund och skvallra om en annan! De har inga hinder verkar det som utan skvallrar om allt från folks privatliv till företagshemligheter och mellan det förstås en del harmlösa saker.Kunderna skvallrar alltså också så om vi berättar om säg en produktnyhet eller något annat som de enligt avtal ska hålla tyst om till andra så struntar de bara i det och pratar på.
Många av de som jobbar här har varit här ganska länge och de som är unga som inte har varit med så länge ser nog inte riktigt det här som lika konstigt som jag. De går bara med i beteendet och tror att det är så det ska vara.
Jag har flera exempel på hur de här skadat oss som jag har dokumenterat för självklart läcker en hel del ut även till konkurrenter och andra som inget ska veta. En gång läckte det ut en grej i media. Ett par personer har sagt just till mig – kanske för att jag står lite utanför det här – att de flera gånger har mått dåligt av att saker om dem som personer, som sjukdomar och skilsmässor, kommit ut till allmänt prat. En hel del av det som sägs är också osanningar. Folk hittar på lite till när de berättar vidare och jag tror du förstår hur det blir.
Jag har tagit upp det här med vår högste chef som säger att han vet om det men sedan mest ålar sig för jag tror inte att han vet hur han ska ta tag i det och kanske är han lite feg. Jag har också ansvar i min roll och känner att jag kan inte stå bakom detta längre, men jag vet inte hur jag ska få stopp på det. Kan jag formulera något smart för att göra det tillsammans med vår chef? Vilka bra argument ska jag ha? Hur kan vi gå tillväga? Hur kan folk reagera om man säger att det får vara slut på allt skitprat? Känns som att det vore enkelt att ryta stopp men att det är mer komplext än så.
Ursäkta det blev långt.
Svar
Hej NM!
Vilken soppa du beskriver! Det har fått pågå alldeles för länge och blivit alldeles för stort! Bra att du har fått nog.
Skvaller och skitsnack är en stor effektivitetstjuv i företag, men även ett sätt att binda ihop folk - på gott och ont. Man känner sig som bättre vänner om man skvallrar ihop, och det kan ju underlätta samarbete mellan kolleger eller relationer med kunder. Men om skvaller och skitsnack blir av en kvalitet som den du beskriver, är det självklart inte bra! Det låter som om var och en har totalt glömt bort det individuella ansvaret för hur man beter sig professionellt!
Som du beskriver det, verkar det som skitsnack har blivit en del av kulturen i företaget. Där har ledarna ett stort ansvar. Kan folk ha för litet att göra, otydliga mål, för få och svaga konsekvenser om man inte når sina mål? Ofta är skvaller ett "överskottsfenomen", alltså något man gör för att man har för gott om tid - eller upplever sig ha gott om tid. Om det är problemet, får kanske lösningen vara att skruva åt skruven lite så folk blir busy med att producera resultat i stället.
Det individuella ansvaret kan ingen springa ifrån, om jag väljer att bete mig på ett sätt som är ineffektivt och skadar företaget eller andra har jag ansvar för det. Att inte delta i skitsnack är ett sätt att ta sitt individuella ansvar. Man kan även välja att tydligt markera avståndstagande genom att öppet deklarera att man inte vill delta i detta.
Om du har fört logg över incidenter har du ett utmärkt underlag för att gå vidare för att få slut på destruktivt skitsnack. Ta detta till din chef och välj tillsammans ett bra tillfälle att prata öppet om detta med kollegerna. Diskutera hur moget detta är, ineffektivt osv. Om man lyfter denna typen av frågor, bruker de flesta ta till sig budskapet och agera mer moget sen. Om ni inte vill eller vågar, ta hjelp externt - att diskutera känsliga frågor i företag är ofta något det kan vara bra att ha en extern moderator till.
Lycka till!
/Anne
Fråga
Vad gör man när en stör hela gruppen?
Hej Anne,
Jag är chef för en grupp om tolv personer. I den här gruppen har jag en person som ständigt tjafsar. Om allt! Varenda möte är en prövning. Allt var bättre förr (hon har jobbat där länge), ingen vet något, hon vet allt, hon känner alla och så. Det är alltså inte nog med att hon ständigt utmanar mig utan hon utmanar även sina kollegor och alla stackare som kommer i vägen. Vad de än säger så är hon där och trycker till dem och hon gör det på ett otrevligt sätt. Fräser, fnyser, hånler och allmänt tråkigt och negativ i sin attityd.
På samma sätt är hon en prövning för alla i det vardagliga jobbet. Hon ifrågasätter och ska alltid tycka annorlunda nästan hur dumt det än är, så det verkar som att det är viktigast att just tycka annorlunda.
Jag har försökt ta upp detta med henne många gånger men hon vill inte lyssna. Antingen lyssnar hon på det jag säger och frågar sedan om jag är klar eller liknande och går sedan eller så kommer hon med konstiga personangrepp på mig. Hon tar gärna upp sådant som att ”Ja, det kan ju du inte veta, du var inte här för åtta år sedan” eller vad det nu handlar om.
I övrigt gör hon ett bra jobb om man ser det helt sakligt, så det är svårt att komma med några klagomål egentligen. Det är bara det här men det är inte så bara heller.
Även gruppen är påtagligt trötta på detta. Några av de som har mål i mun har sagt till henne. Andra har bett mig. Någon struntar i henne. Ingen vill riktigt ha med henne att göra för att jobbet ska fungera så måste man ha det. Följa med på lunch och sådant får hon inte.
Som du förstår tär det här rejält och blir allt värre. Jag vet inte vad jag ska göra. Har du några tips blir jag väldigt tacksam.
Svar
Hej en chef!
Detta var ingen lätt situation för någon av er. En missnöjd person kan försura en hel miljö, det finns det många exempel på. I de flesta fall räcker det att man pratar med personen om hur ens attityd förstör för alla för att personen i fråga börjar skärpa sig. Men av ditt brev ser jag att ni redan har pratat med henne, och att det inte hjälper.
Många människor har en inställning till sin arbetsplats som inte riktigt är professionell. Man tar ut sina personliga frustrationer på jobbet, och pyser ut aggressioner och andra känslor i sammanhang där dessa inte hör hemma. Det verkar vara fallet med din medarbetare. Hon behöver inse att detta är en arbetsplats och att alla behöver fokusera på uppgiften och inte hennes känslor. När en arbetsplats blir känslostyrd, blir den ineffektiv. Då får man ofta helt nya problem, som att gruppens resultat inte blir bra och trycket ökar från ledningen på att prestera mer till exempel.
Du som är chef för denna grupp har ett särskilt ansvar för hur gruppen presterar, och det betyder ju även ansvar för att känslor inte tar över och gör er ineffektiva. Det gäller ju även dina känslor, du måste vara faktabaserat och uppgiftsorienterat när du problemlöser detta. Din roll som ledare för denna grupp får du inte släppa, samtidigt som du behöver vara empatisk och lyhörd för hennes situation.
Gör en loggbok över situationer och händelser som exemplifierar problemet, och bestäm en tid för ett samtal med henne. Koppla in facket om du känner att det kan behövas. Mitt råd är att försöka få en dialog med din medarbetare som inte är hotfull, men som visar omsorg om henne och hela gruppen. Om hon inte förstår situationen, kan du ge henne exempel som du har i din logg. Fakta, inte känslor.
Om du inte kommer till en dialog med henne, där målet är att alla ska fungera bättre tillsammans, får du be om hjälp utifrån. En coach - gärna en legitimerad psykolog med coaching som specialitet - kan stödja dig i arbetet med henne, och hjälpa henne bli mer positiv på jobbet.
Det är viktigt att du som chef får ned känslostyrningen i hela gruppen, inte bara hos henne. Och där är det goda exemplet i form av en chef som inte går i gång känslomässigt mycket viktigt!
Lycka till!
Hälsningar
/Anne
Fråga
Hur kommer man över uppsägningen?
Hej,
Jag är en kvinna på snart 40 som blev uppsagd i våras från ett jobb jag hade haft då i sju år. Tyckte jag gjorde ett bra jobb och hade aldrig fått några klagomål men när jag blev uppsagd var min chef och hans chef så fruktansvärt elaka och otrevliga. Det var ju inte bara jag som blev uppsagd, vi var tre stycken och jag förstår att de måste göra det eftersom företaget gick dåligt. Men just det här att de plötsligt blev så elaka och angrep på gammalt skit som hänt för ett par år sedan och småsaker och annat som de aldrig förut tagit upp har tagit mig hårt. Känner att jag har så jättesvårt att släppa det här, det ligger och gnager. Mina vänner säger att jag ska glömma det men det är inte så lätt för det var en knäck på mig som person. Ja, jag vet liksom inte vad jag ska göra fast jag försöker.
Tack på förhand!
Svar
Hej lite bitter!
Ja, du... Detta är väl ett bra exempel på hur dåliga vi är på att visa varandra omsorg och omtanke i en svår situation. Att bete sig aggressivt och elakt under en uppsägning är oproffesionellt, och lämnar den uppsagda med en massa jobbiga känslor som man inte kan hantera, precis som du beskriver.
Ofta blir det så att tankarna mal för att man försöker förstå situationen, men detta är inget du kan förstå oavsett hur mycket du funderar på det. En klok person sa till mig en gång: Om du inte kan förstå en persons beteende, är det för att beteendet inte handlar om dig. Det samma säger jag till dig nu: Deras eländiga förmåga att hantera situationen med uppsägningar för att företaget gick dåligt har inget med dig att göra. Se att det har med dina ex-chefer att göra, deras oro, rädsla och dåliga ledarskap.
Börja lägga tankarna på vad du har lärt dig under de sju åren du var där, och hur din kompetens kan utnyttjas i framtiden. Glömma det kan du inte, men du kan utnyttja erfarenheten till något mer positivt än att låta det fortsätta gnaga på dig!
Lycka till!
/Anne
Fråga
Bluffen
Hur ska man göra när man inte tycker att man man kan något? Blev uppsagd i somras och har inte jobbat sedan dess.
Nu börjar det öppna sig lite på jobbfronten men jag vågar inte ringa och erbjuda mina tjänster för jag är rädd att de inte ska tycka att jag kan något tillräckligt bra... att jag egentligen är en bluff och att jag fått hyfsad hög lön i nästan tio års tid fast jag inte kan nåt...
Svar
Hej "Bluffen"!
Det är en känsla du delar med många, att känna sig som en bluff - överskattad och snart avslöjad. Det är viktigt att du verkligen förstår att det är just en känsla, och inte verklighet.
Att man känner något kan ofta tolkas som ett bevis på att tanken är rätt, som i ditt fall att du tänker att du är en bluff - och känner dig som en bluff - då är du en bluff. Men känslor är inte fakta, och du behöver en faktakoll så att du inte låter känslorna styra hur du ser på dig själv.
Gör en lista över vad du faktiskt kan, dina kompetenser, din erfarenhet och dina förmågor. Då ser du att känslan faktiskt har gjort att du inte ser dig själv på ett realistiskt sätt. Jag förstår att det är otäckt att gå igång med jobbsökandet, men med en mer realistisk självbild blir det lättare! Prata med väner och familj om vad du kan och vilket bidrag du kan göra på en arbetsplats. Varje gång du formulerar dig till andra, får du en tydligare bild av vad du kan.
Lycka till!
Hälsningar
/Anne
